The bitch is in löve
Ni vet den där känslan när man börjar tycka om någon extra mycket och känner att man börjar falla smått och är lite barnsligt förtjust i en viss somebody? Ja, den där gulligt pirriga känslan. I det här stadiet, upptäckningsstadiet kan vi kalla det, så förvandlas jag till en bitch. Tragiskt men sant! Jag inbillar mig inte utan det är faktiskt vad som händer med mig. Vänner har märkt det för det blir så uppenbart tydligt hur mycket jag förändras. För ett tag sen gillade jag en sådan där halvbohemisk snubbe som spelar i ett band (såklart) och pluggar ordentligt på vardagarna och röker på och festar loss på helgerna. Första gången jag snackade med honom var allt helt ok och jag var som vanligt. Ingen bitch syntes till än. Men sen hände ngt. Fan.
Senare på kvällen kom jag att tänka på hur snygg han var och hur lätt han var att prata med och hur otroligt charmigt nonchalant (jo, man kan vara det) han var. Och då slog det till. Det började pirra lite. Nästa gång jag träffade halvbohemsnubben så förvandlades jag till en kylig, stroppig och kaxig Meri. Jag är inte sådan i vanliga fall! Inte alls! Varför händer detta? Ja, säg det den som vet!? En vän till mig som observerade allt det här hotade med att klippa till mig nästa gång jag förvandlades till en bitch i närheten av bohemsnubben. Som tur var så hann jag svalna av tillräckligt mycket för att inte bli nedslagen av min kära vän. Halvbohemsnubben bleknade lite och var då inte intressant nog, så bitchen i mig försvann.
Senare på kvällen kom jag att tänka på hur snygg han var och hur lätt han var att prata med och hur otroligt charmigt nonchalant (jo, man kan vara det) han var. Och då slog det till. Det började pirra lite. Nästa gång jag träffade halvbohemsnubben så förvandlades jag till en kylig, stroppig och kaxig Meri. Jag är inte sådan i vanliga fall! Inte alls! Varför händer detta? Ja, säg det den som vet!? En vän till mig som observerade allt det här hotade med att klippa till mig nästa gång jag förvandlades till en bitch i närheten av bohemsnubben. Som tur var så hann jag svalna av tillräckligt mycket för att inte bli nedslagen av min kära vän. Halvbohemsnubben bleknade lite och var då inte intressant nog, så bitchen i mig försvann.
Men återigen. Ett stort problem kvarstår. Bitchproblemet. Hur attan botar man sådant? Tror det är en del av min personlighet, tyvärr. Alla förvandlas något då de börjar bli sådär lite småkära. Det är ju givet. Oftast blir folk lite småblyga och röda om kinderna och sött barnsliga. Inte jag, nej. Jag förvandlas till något outhärdligt. Kanske just för att jag i vanliga fall är så barnslig av mig och glad och flörtig så blir jag min direkta motsats.
Så ser ni mig med bitchattityden så vet ni - Meri är kär. Det syns inte men jo, så är fallet.
Detta fenomen måste botas. Vägrar låta det här bitchprblemet vara något kroniskt!
Kommentarer
Trackback
